soundtrack of my heart

har verkligen fastnat för en låt med rockgruppen Hinder.
när jag fastnar för en låt lyssnar jag på den fanatiskt så att
öronen nästintill blöder. bildligt talat.
den är underbar.
plågsam, bitter & insiktsfull.
rock förklarar smärta som ingen annan kan.
karln som sjunger har en sån där mörk, grovlig & hes
stämma. precis som jag älskar.
dock är han som sjunger... ung. & inte alls rätt
med min föreställning om karlar med mörka, grovliga
& hesa röster.
skärpning!

greja-en-grej klargjorde frågetecken idag.
skönt.
jag tycker inte om ovisshet.
alla har vi issues. somliga färskare än andra, men
alla har vi dem.
lite synd. diggar han.
(efter så pass kort tid är ovanligt för mig)
men nu är det som det är.
vi får väl se vad som händer.. eller inte händer.
kanske, vem vet..

bild på nyaste tatueringen.
inte visste jag att man kunde se så sjukt blek ut av blixten.
förbise detta omedelbart!
(& håret med)




"Old habits die hard
I always end up hating the end
Speechless and frozen,
uncomfortable silence again"

this is my truth, tell me yours



(Honey, why you callin me so late?)


kvällens skönaste: hinder - much better than me