soundtrack of my heart

vet inte vart jag ska börja..

det har varit så mycket... av allt, de
senaste dagarna.
jag har haft ont.
överallt & på alla tänkbara sätt.
fallen apart...
jag har gråtit.

så mycket som jag gråtit sen i torsdags
har jag inte gråtit på hela året.
det känns som att det inte finns några
fler tårar kvar.
de har tagit slut på något sätt.
de tre sakerna jag fick kastade över mig
blev helt enkelt för mycket.

vet inte om det finns så mycket jag kan säga.
eller göra.
jag har inte varit mig själv den senaste månaden.
av olika anledningar.
inte haft någon ork eller lust att aktivera mig.
dock har den största skillnaden legat någon
helt annanstans.
hos mig själv.
jag har hållt tillbaka mycket av mig själv.
vem jag är.
hur jag är.
mycket pga att han själv förhållit sig distanserad
till saker.
ond cirkel.
& det är väl det som känns mest.
det lilla han fick se av mig.
av allt.
det finns så mycket mer.
men det finns inget jag kan göra åt det nu.
hur mycket jag än skulle vilja.
maktlösheten är total.

I'm ready to fade now..


på order av läkaren var jag tvungen att åka upp
till akuten i fredagskväll.
gråtandes ringde jag några samtal & gråtandes
åkte vi upp till akuten.
fick läggas in.
mina värden hade försämrats ytterligare.
jag fick mer eller mindre panik över att jag skulle
behöva ligga i ett sterilt sjukhusrum själv med
alla tankar.
alla tårar.
men trots det gick allt relativt bra.
blev oerhört lättad när jag fick veta att jag kunde
åka hem redan på lördagen.

det ekonomiska kommer lösa sig även om det
kändes som en käftsmäll när jag fick de
dåliga nyheterna i onsdags.

min hälsa är för tillfället okej.
jag är inte frisk.
har fortfarande körtelfeber & kommer ha
det några veckor framöver.
mina levervärden som varit det mest kritiska
har stabiliserats något.
ska lämna fler prover under veckan.
mina armar är helt ömma efter alla prover
jag lämnat under de senaste dagarna.
har fått stränga order av läkaren att jag
måste ta det lugnt nu & med facit i handen
så får jag helt enkelt göra som han säger.

ja, det har varit mycket.
men med tanke på att jag varit med om vissa saker
i mitt liv & blivit härdad har jag en relativt bra
förmåga att plocka upp mig själv & resa på
mig efter något sånt här.
jag vet att det inte hjälper att gömma sig under
ett täcke, eller hur man nu flyr från verkligheten,
för oavsett så finns alla de där sakerna som
man helst av allt vill glömma, kvar.

en annan sak som varit positiv under de
senaste dagarna är insikten om vilken
otrolig tur jag har.
jag har återupptäckt vilka bra människor
jag har runt omkring mig.
de släpper allt för min skull.
utan de där underbara människorna skulle
jag inte klara mig.
kärleken är fullkomlig.


sick and alive people!