soundtrack of my heart

det här med mat är ett känsligt ämne
för många.
jag vet att några av mina vänner
himlar med ögonen, suckar & säger
att jag är löjlig när jag berättar att jag
vill gå ner några kilo i vikt.
jag berättade detta för Mia i veckan & till
svar fick jag.... tystnad.
jag vet redan vad hon tycker om detta. hon tycker
att jag är löjlig.. oerhört, för  hon anser att jag inte
behöver gå ner något.
& det köper jag. fullt ut.
men sedan är det i slutänden jag
som lever med min kropp & kommer alltså
göra det jag känner att jag mår bäst av.

men jag måste säga att jag ändå uppskattar

Mias reaktion.

hon var med under den perioden i mitt liv då
jag "hade en släng av anorexia".
det är svårt att förklara det bättre än så.
"en släng av.."
när den perioden begav sig slutade jag äta
mat. helt & rakt av.
jag åt endast & enbart en liten påse godis
för 10 kr varje dag. drack ytterst lite.
var ständigt trött & okoncentrerad. sov hela
dagarna när jag inte var i skolan, eller gjorde
något annat. (de få tillfällen jag orkade det)
jag blev besatt av recept & mat, trots att jag
blev äcklad av allt som hörde mat till.
det slutade med att jag gick ner 8 kilo & min
menstruation upphörde.

varför jag kallar det "en släng av.." är pga
att jag inte anser att jag verkligen hade det.
anorexia. det blev aldrig så pass allvarligt.
jag sjönk ner i avgrunden, jag levde
där ett tag men sedan tog jag mig upp igen.
min insikt kom när min menstruation slutade,
när mina höftben stod ut så pass mycket att
mamma höjde ett ögonbryn plus att jag hade
fått en & annan kommentar om att jag såg
sjuk ut.
jag tog tag i det. helt själv. & fixade det.

idag har jag inga problem.. hell, I love food!
snarare så att jag äter för mycket!

& det är väl kanske just det som gör att jag
uppskattar Mias reaktion så pass mycket.
hon är inte orolig för mig, utan hon tycker
att det mest är löjligt.

det säger så mycket.
hur pass långt vi har kommit & vart vi står.
den tryggheten jag känner är svår
att få ner i ord.

tack vännen.