soundtrack of my heart

jag är käääääär!
så inåt helvete.
i en telefon.
tragiskt, inte sant.. men så
är det. & det funkar fint för
mig serru. rätt okomplicerat
& dramafritt. precis vad jag
behöver. i'm too freakin old
for drama.. orka!

bye e71 and hello e72


den är så brun & fiiiin!
and it's mine.
(nej, jag kan fortfarande
inte tro det... )


tack världens bästa mattias!






tidigare ikväll så pratades det om
gamla minnen & tankar. & händelser.
rätt otippat kom perioden med pierre
& körtelfebern upp. (som för övrigt
känns som 10 år sedan...)
jag kommer ihåg när jag ringde
gråtandes till mamma den där frekvällen.
när vi gråtandes åkte upp till akuten.
när jag gråtandes tog mig igenom kvällen
& natten i sjukhussängen, men framförallt minns
jag hur jag grät veckan efter. under dagarna,
kvällarna & nätterna. varje dag påväg upp till
vårdcentralen för att lämna nya leverprover.
varje dag i väntrummet. varje dag under
provtagningen. varje dag under promenaden
hem. jag grät & grät & grät. nonstop. vilken
soppa av känslor & smärta det var.
kavalkad.
nu såhär i efterhand så vet jag ju att det
inte var för pierre jag grät. självklart var
det en del men det främsta var allt annat
som kom över mig samtidigt. jag höll på
att drunkna & jag visste inte hur jag skulle
ta mig upp igen.
ja, vad ska man säga.. livets vändningar
med sin brutalitet & charm..

                                det är alldeles underbart
                                     and i mean it




nej, det är dags att slumra in här 
& drömma om varma stjärnfall