soundtrack of my heart

min stackars blogg som jag inte bryr mig om längre.

den finns kvar trots att mitt behov av att skriva av sig är nästintill obefintligt.
men så ibland... som nu.

dock vet jag inte vad jag ska skriva. för tankarna är klara. men på samma

gång en enda stor röra. men mest är de klara. jag har slutat bry mig. jag

har slutat söka. jag jobbar. allt annat är satt på paus. om jag skulle skriva
hur lång tid jag varit utan mänsklig närhet så skulle ingen tro mig. dagarna

blev en månad, en månad blev flera och nu är det så pass länge att jag
slutat räkna. och det är okej. jag har inte känt ett behov. alls. men nu
börjar det krypa i kroppen. det är sunt med mänsklig närhet. hud mot hud.

och så ibland kan jag undra varför jag inte blir ledsen. betydde du verkligen

inte mer för mig? det kan inte stämma. fast det är väl kanske konsekvensen

av att träffa någon år efter år utan att man egentligen frågar frågorna.
pratar om det djupa och tunga. jag bryr mig inte längre om bagatellerna.

jag orkar inte längre småprata om nonsens. det är därför jag inte svarar.

 

inte ens pappa.. eller nej, jag orkar inte gå in på det. svart streck.

 

2014 är runt hörnet och jag fortsätter att jobba hårt. jag vill bli respekterad

och duktig på det jag gör. jag vill ge allt. men ibland kan jag fråga mig vad

det är jag jobbar så hårt för. eller mot. men bara ibland. mest älskar jag att

utvecklas och att hela tiden hitta sätt att bli bättre på.